Då och nu

Han kommer ihåg under 80-90-talen, när han ibland satt vid köksbordet och såg när sopbilen kom. Då satt det en man som körde sopbilen och 2-3 män sprang mellan husen med soptunnorna. Det var på ackord och när de var klara fick de gå hem. Nog sjutton att de sprang och nåde den som sackade efter i machostilen, då jobbet och arbetstiderna var eftertraktade.

Det var då, åren efter ändrades tankegångarna och en mer sansad tömning infördes, ackordet slopades det var ingen idé att stressa runt bland husen, men fortfarande var det män som utförde soptömning.

Numera är kärlen både större och tyngre men nu lyser de där männen med sin frånvaro. Nu skall en ensam soptömmare både köra sopbilen och hoppa ut och in i sopbilen mellan husen. Kärlen är så tunga och fulla med diverse sopor och återvinningsmaterial att de inte klarar att dra dem en speciellt många meter. Nu är det verkligen tuffa och hårda sopkörare som utför jobbet ensamma, idag var det denna unga kvinna som utförde jobbet med glans i ett vintrigt väglag och drog tunnorna i ett moddigt underlag.

Jag beundrar dem, men jag känner också en oro för personerna som utför detta, det kommer att slita på kropp och leder och jag hoppas de inte får några bestående men och att de slutar när de börjar få känningar i lederna. Heder åt dagens ”sopåkare”!